Huvudmaterial
Krafttorn är stålramskonstruktioner gjorda av formade stål, som erbjuder fördelar som hög hållfasthet och enkel tillverkning. De flesta krafttorn, både nationellt och internationellt, är gjorda av varmvalsat liksidigt vinkelstål, sammankopplat med bultar för att bilda en rymdfackverksstruktur. De huvudsakliga materialen som används vid tillverkning av krafttorn inkluderar liksidigt vinkelstål, stålrör och kompositmaterial. Krafttorn i stålrör har bättre aerodynamisk prestanda, och deras-mekaniska tvärsnittsegenskaper och belastnings-kapacitet är överlägsna krafttorn i vinklat stål, men deras tillverkningsprocess är mer komplex, vilket resulterar i högre kostnader. Krafttorn i komposit är vidare uppdelade i tre typer: komposittornkropp (med fluorkarbonfärgbeläggning), komposittvärarm (med paraplykjolar på ytan av kompositmaterial) och de som helt är gjorda av kompositmaterial.
Grundläggande struktur
Krafttorn består huvudsakligen av tre delar: tornhuvudet, tornkroppen och tornbenen. Om det är ett strömförsedd krafttorn, inkluderar det även grenkablarna. För krafttorn med ledare anordnade i ett triangulärt mönster kallas delen ovanför den nedre tvärarmen för tornhuvudet; för krafttorn med ledare anordnade horisontellt kallas delen ovanför den horisontella öppningen tornhuvudet. För bägare-formade och katt-huvud-formade tornhuvuden kallas sektionen från den horisontella öppningen till korsarmen tornhalsen, och de två sidorna kallas böjda armar. Den första delen av ramen ovanpå fundamentet kallas tornbenet. Fackverksstrukturen, exklusive tornhuvudet och benen, kallas tornkroppen. Den underjordiska delen av tornet, exklusive jordningsanordningen, kallas gemensamt för tornfundament. Dess funktion är att stödja tornet, bära tornets belastning och överföra den till marken.
Delarna i de fyra hörnen av krafttornets huvudfack kallas huvudelement. För att säkerställa att tornets form förblir oförändrad och för att förbättra stabiliteten hos delarna och vridmomentet vid trådbrott, används diagonala delar för att ansluta huvuddelarna på varje plan. Vissa torn har även horisontella skiljeväggar i vissa delar av huvudelementen. För att minska delarnas slankhetsförhållande har vissa krafttorn även hjälpelement på skiljeväggarna eller diagonala element.
Förbindelsen mellan diagonalelementet och huvudelementet, eller anslutningen av diagonalelementen, kallas en nod. Skärningspunkten för medlemmens mittlinje vid noden kallas centrum. Delen mellan två angränsande noder kallas inter-noden. Avståndet mellan mitten av två noder kallas nodlängden. Det horisontella avståndet mellan mittaxlarna på två intilliggande tornben kallas för tornrotsöppningen.